För en generation sedan var tiotusentals svenskar beredda att dö för att försvara staden Viborg i Karelen i den största frivilligrörelsen i världshistorien. Några år senare ko tusentals svenskar som båtflyktingar från Estland till Sverige. Ett par decennier tidigare hade tusentalslivrädda och utfattiga svenskar flytt från revolutionen i S:t Petersburg. Men långt innan dess formade svensk invandring Finlands och Estlands öden och svensk läg gällde i det som idag är Lettland och Ryssland. De svenska ledarna hänvisade till att allt i öster i en dimmig forntid styrts av svear. Under tusen år har hundratusentals, kanske miljoner, svenskar levt och bott öster om vår nuvarande riksgräns. I Sverige levde länge en dröm om att framtiden låg i öster, där lades de nya universiteten och en ny huvudstad planerades. Ofta var käleken besvarad, åren före andra världskriget sade estniska diplomater att deönskade att Sverige skulle ta över landet.
John Chrispinsson sklidrar i den här boken tider när svenskar uppfattade Sverige som ett runt land, inte avlångt. Tider när S:t Petersburg hette Landskrona, när Narva nästan blev Sveriges huvudstad och när landets ledning visste mer om läget i Voborg än om förehavanden i Örebro. Ur arkiven framträder starka, excentriska och roliga människor, som alla levde i denna andra halva av riket. De kände sig mer som hemma Dorpat, Reval, Riga, Nyen, Hapsal och Åbo än de gjorde i Stockholm och likväl kände de sig som just svenskar.
Än idag kan man se skuggorna och resterna av dessa människors mäkliga liv. Än i dag lever människor som flytt från dessa områden. Deras historia förtjänar att berättas.
gällde samma lagar
