Norstedts

Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.
«Se hur livet kupar sig som en grym men vällustig båge ifrån födelse till död. Ett stort skrattande mästerverk. Skön och vederstygglig, utan förbarmande eller mening.»
Fängelse (1949), nr 2 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Fyra svägerskor samtalar i en äktenskapskomedi och övning i det trånga rummets teknik och estetik.

«Kvinnor som kvinnor. Alla har vi ju samma lekamliga utrustning, mer eller mindre perfekt. För jag antar att det inte var fråga om ett rent själsligt umgänge?»

Kvinnors väntan (1952), nr 5 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medelmåttig violinist i symfoniorkester drömmer om framgångsrik solokarriär under tiden äktenskapet knakar i fogarna.

«Det kan ju hända att man beter sig galet och löjligt åt ibland, huvudsaken är väl ändå att man vill bli en riktig människa och konstnär.»

Till glädje (1950), nr 3 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om ungdomlig kärlek, kuvande skoldisciplin och föräldrar som fattar tveksamma beslut.

«Ni känner er försmådd. Men det finns ingen instans dit man kan instämma sina föräldrar.»

Sista paret ut (1956), nr 10 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog.
«Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök.»
Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer.
"Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig."
Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel där konsertpianist med världen som arbetsplats konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.
«Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv.»
Höstsonaten (1978), nr 28 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Judisk cirkusakrobat i tjugotalets Berlin försöker hantera sin brors självmord och återser en vetenskapsman med dolda motiv.
«Det svåraste är att mänskor inte har nån framtid. Det är inte bara du och jag som inte har så värst mycket framtid. Alla mänskor har tappat bort sin framtid.»
Ormens ägg (1977), nr 27 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel på en mentalklinik där en åldrad man träffar döden i form av en kvinnlig clown.
«Nu hjälper minsann inga tårar, tårar, tårar. Då blir det uppståndelse och långbad och veronal och kanske en feberchock. Jag måste vara modig.»
Larmar och gör sig till (1997), nr 32 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi.
«Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop.»
Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Åldrad regissör sätter upp Strindberg och pratar med sina skådespelerskor i ett drama där dröm och verklighet flyter samman.
«I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken.»
Efter repetitionen (1984), nr 31 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Oupplösligt och smärtsamt förenade människor i ett drama där en affärsman drabbas av mordiska impulser.
«Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln.»
Ur marionetternas liv (1980), nr 29 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar.
«De gamla kallade den ’vargtimmen’. Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram.»
Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget.
«Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?»
Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett storslaget familjedrama i vilket två unga syskon förlorar sin far och mot sin vilja får flytta in i biskopsgården.
«Det hindrar inte att jag vill gråta. Tycker du det är otrevligt om jag gråter en liten stund. Nej, min själ det går inte. Det blir ingenting.»
Fanny och Alexander (1983), nr 30 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna.
«Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning.»
En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett banbrytande äktenskapsdrama och en uppgörelse med den borgerliga trygghetsideologin.
«Jag för min del gråter inte över spilld mjölk. Ungarna växer upp, relationer bryts. Kärlek tar slut, liksom ömhet, vänskap och samhörighet. Det är ingenting märkvärdigt med det, det bara är så.»
Scener ur ett äktenskap (1974), nr 25 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan.
«Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte.»
Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Upplösligt relationsdrama i vilket psykiater plågad av barndomsminnen drivs mot sammanbrottets rand.
«Jag är väl som de flesta andra mänskor. Vi som anser att det där med döden är något som andra råkar ut för men aldrig vi själva.»
Ansikte mot ansikte (1976), nr 26 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En kvinna återser sin frånskilde make på ålderns höst och hamnar mitt i ett nytt uppslitande familjedrama.
«Jag är inte ledsen, det är värre än så, jag har en djävla ångest. Den där ångesten är mycket större än jag.»
Saraband (2003), nr 34 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg