Barndom

Gösta tyckte jag bra om. Det hade jag alltid gjort. Redan på Gesta där han var fästman hade han tagit ut mig på promenader och berättat för mig om flyttblock och inlandsisar och sådant. Sedan under kriget när Alva och Gunnar satt i Amerika och hade skickat mig till Sverige och farmor hade hand om mig och mina systrar fast hon började bli gammal då var Gösta min förmyndare.

På hösten 1937 kom jag till Elsa och Gösta i Sigtuna. Alva och Gunnar hade lämnat Thaliavägen. Den de hyrde av skulle komma tillbaka. Markelius hade ritat ett hus åt dem. Det skulle byggas vid Nyängsvägen mitt emot Bromma läroverk.

Elsa och Gösta var folkskollärare. Elsa var min faster, hon var lärarinna i Sigtuna folkskola och där gick jag också fast jag gick inte för henne utan för en lärare som hette Andeby. Det enda jag egentligen minns av honom var att han sade till Elsa att han inte förstod vad man menade med att jag var ett problembarn.

Jag tränade länge på att göra förändringarna på ett omärkligt sätt. Det gällde att sudda riktigt. Man måste vara uppmärksam också så att affären inte använt anilinpenna. Siffrorna skulle göras på rätt sätt också. Och man fick inte trycka alltför hårt. Nu hade jag ju alltid räkningar i fickan så de var vana vid att de var lite smutsiga och hopskrynklade. Det gjorde det lättare att ändra räkningarna utan att någon kunde märka det. Jag fick också räkna mycket noga för att allting skulle stämma.

Sedan stack jag höger pekfinger och långfinger i halsen och kräktes upp köttbullarna. De var en sur och illaluktande smet som brände i halsen.

Dit tog jag spårvagnen.

I Ålstens folkskola fanns en fröken som kunde ta hand om problembarn.

Därför blev jag skicklig på att åka gratis. Jag brukade ställa mig på främre bakre och försvinna. Jag gjorde mig osynlig och konduktören märkte inte att jag fanns och när han ropade om det hade kommit någon nypåstigen hörde jag ingenting

Nu cyklar jag på Alviksvägen och det är sommar.

Dörrarna stod öppna som för vädring och de andra människorna i huset låg i sina sängar men när jag såg närmare efter var de inga människor. De var dockor. Ett slags automatiska mannekänger som nu stängts av för natten när man trodde att jag sov. Jag hade vaknat i fel tid och gått in i den tid jag inte skulle få veta om. Men nu kunde jag se att hela huset och alla människorna och alla husen runtomkring bara var en leksaksvärld.

Det var väldigt spännande.

Den fantasin fanns i olika versioner och den kunde vara olika lång och utveckla sig på olika sätt. Den kunde bli mycket lång och detaljrik och full av överraskningar men den började vanligtvis på ett av två sätt.