Barndom

Gösta tyckte jag bra om. Det hade jag alltid gjort. Redan på Gesta där han var fästman hade han tagit ut mig på promenader och berättat för mig om flyttblock och inlandsisar och sådant. Sedan under kriget när Alva och Gunnar satt i Amerika och hade skickat mig till Sverige och farmor hade hand om mig och mina systrar fast hon började bli gammal då var Gösta min förmyndare.

På hösten 1937 kom jag till Elsa och Gösta i Sigtuna. Alva och Gunnar hade lämnat Thaliavägen. Den de hyrde av skulle komma tillbaka. Markelius hade ritat ett hus åt dem. Det skulle byggas vid Nyängsvägen mitt emot Bromma läroverk.

Elsa och Gösta var folkskollärare. Elsa var min faster, hon var lärarinna i Sigtuna folkskola och där gick jag också fast jag gick inte för henne utan för en lärare som hette Andeby. Det enda jag egentligen minns av honom var att han sade till Elsa att han inte förstod vad man menade med att jag var ett problembarn.

Jag tränade länge på att göra förändringarna på ett omärkligt sätt. Det gällde att sudda riktigt. Man måste vara uppmärksam också så att affären inte använt anilinpenna. Siffrorna skulle göras på rätt sätt också. Och man fick inte trycka alltför hårt. Nu hade jag ju alltid räkningar i fickan så de var vana vid att de var lite smutsiga och hopskrynklade. Det gjorde det lättare att ändra räkningarna utan att någon kunde märka det. Jag fick också räkna mycket noga för att allting skulle stämma.