Till dig jag vänder åter : en kostymroman utan kläder

Marie Antoinette föll honom om halsen och sökte hans läppar. ”Mera…”
Von Fersen fortsatte att kyssa henne. Samtidigt fann han knuten på snörningen och befriade henne från korsetten. Hon skakade på axlarna, lät korsetten falla och satte sig i en fåtölj framför elden. Hennes gestalt förlorade sig i mörkret, bara hennes sköte och slanka starka lår syntes i det svaga skenet från kaminen. Brasan flammade upp. Von Fersen ställde sig på knä och grävde in sitt ansikte i hennes sköte.

Det blixtrade i Louis-Augustes ögon. Kortegen ökade farten, regnmolnen tjocknade för varje minut. ”För Era älskare, Madame, duger Ni bra okrönt! Neka inte. Jag vet att Ni brevväxlar med greve von Fersen. Ni fortsätter med Era galanterier som om jag inte blivit Er make på riktigt. Det är naturligtvis bara en lek för Er men Era brev vittnar om att den tidvis fått Er att glömma Era plikter.”

Bödeldrängen närmade sig Marie Antoinette med ett flin, tog av henne hättan och sjalen, klippte bort kragen på klänningen med saxen. Brädan som hon skulle fästas vid med remmar, restes med hjälp av en spak. Brädan var renskurad och sände en svag väldoft. Bödeln Sanson kom fram och bugade för Marie Antoinette. ”Min hustru skrapade och skurade brädan hela natten, speciellt för Er förestående himlafärd. Hon köpte till och med provensalsk lavendel för att blanda i såpa, annars skulle brädan luktat klienternas blod och andra kroppsvätskor.”
Bödeln gjorde en paus som om han väntat sig dricks.
---

Recension Tidningen Kulturen:

EN ROMAN ATT LEVA MED I

[…]
Intrycket förstärks ytterligare – och med råge! – i den roman som nu föreligger med titeln Till dig jag vänder åter. Det är fortfarande 1700-tal, det är fortfarande krig i Europa och Nordamerika, och det jäser bland Frankrikes svältande befolkning. Kungamakten är ifrågasatt av den ledande intelligentian, de fattiga börjar tvivla på att den är av Gud. Med andra ord, pöbeln är på väg att resa sig, som en av de inblandade utifrån sitt perspektiv uttrycker saken.
I centrum står en svensk greve, Axel von Fersen, och kung Louis XVI:s mytomspunna gemål Marie Antoinette. Deras kärlek till varandra är stor men fylld av komplikationer, som på olika sätt får spegla tidens politiska skeenden, livet och kulturen.
[…]
Det hela skildras till en början med ett frejdigt sinnelag, som stundtals inte står Bengt Andersbergs ångande erotiska historier efter. Det är roligt att läsa, och det är bitvis upphetsande. Men den mörka klangbottnen finns där, och färgar vartefter berättelsen i allt högre grad, i takt med att dramatiken i det franska samhället stegras. Rikedomen har ett pris, liksom kärlekens flammande låga, och det är ofta högt.
Till dig jag vänder åter är en roman att leva med i, och som åtminstone den här recensenten gissar kan bli något av ett genombrott för författarna. (Hur dessa tre nu har lyckats skriva ihop sig på ett sådant sätt att man som läsare får känslan av att det endast är en person som har hållit i pennan?) Det hela blir till en mängd stundtals rörande psykologiska porträtt av kungen och de personer som omger honom, trots vetskapen om de orättvisor och det förtryck adel och kungahus har representerat genom århundradena.
Tilläggas ska också att i de krissituationer som uppkommer ligger en spänningspotential som gör boken till en riktig sträckläsare. Då som nu är människor under stark press ytterst ångestladdade, något som många gånger står i proportion just till erotiska eskapader. Hur mycket sanning i strikt mening romanen inrymmer är i sammanhanget mindre viktigt, för där finns utan tvekan en mänsklig sanning i mer tidlös bemärkelse. Är det inte den som är den sköna litteraturens egentliga uppgift att visa?
Lars-Göran Söderberg