Att guldgrävare så sällan uppmärksammats i svensk historiebeskrivning får väl tillskrivas det faktum att vårt karga land så sällan låtit ädla metaller glimma mot skäggiga lycksökare. Ville svensken gräva guld fick han ge sig över haven till Amerika, Australien och andra fjärran länder. Förvånansvärt många svenskar lockades till historiens första guldrusher, de i Kalifornien 1848–54 och i Kondike 1897–1900. I bägge fallen var svenskar med när guldet upptäcktes.
Några av de mest legendomsusade fynden gjordes av svenskar. Den mystiske geologen Edelhjertas beskrivning över Kalifornien strax före guldfebern betraktades som en ovärderlig källskrift av den berömde historikern H.H Bancroft. Karl Johan ”Lucky Swede” Andersson och hans guldspäckade inmutning vid eldoradobäcken lockade många landsmän till Klondike och inspirerade Jack London till novellen “Too much gold”. Guldgrävarmetropolen Dawson avfolkades sedan “tre lyckliga svenskar” hittat, som det ryktades, omättliga mängder guld i Nome vid Berings sund.
Långt före dessa märkliga tilldragelser hade gottlänningen Ferdinad Westdahl seglat 240 svenska mil uppför Yukon, Nordamerikas tredje flod, strax innan ryssarna sålde Alaska till USA. Detta är den första boken på svenska om guldfeberns Amerika och dess svenskar. Guldfeber är till karaktären populär historiebeskrivning men till formen en lättläst och roande äventyrsbok. Detta fascinerande avsnitt ur emigrationshistorien bör ge läsaren många tillfällen att konstatera att verkligheten är underbarare än dikten.
Beijbom har tidigare bl a i boken Amerika, Amerika! (Natur och Kultur 1977) dokumenterat sina djupodlade kunskaper i emigrationsepoken och sin förmåga att levandegöra historien kring utvandrarna eller de människor som Beijbom beskrivit som «de märkligaste svenskar som någonsin levat».
