«Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Och nej, jag är kanske inte riktigt självlysande. Men det är fan på gränsen.»
Efter en kort stund av insikt på en trång skoltoalett fattar Alicia ett beslut. Det här med att sitta i skolbänken och slösa bort både tid och talang håller helt enkelt inte längre. Hon är menad för något större. Dagen därpå slår hon igen sitt skåp för sista gången, lämnar gymnasiet bakom sig, och kliver ut i världen. Redo att göra stordåd, bara så där. «Jag menar … hur svårt kan det rimligen vara?»
Redan när Alicia ska berätta för sin omgivning att hon hoppat av skolan börjar det jävlas. Bästa kompisen Fanny stirrar på henne som om hon vore en idiot. Skolan hotar med att koppla in kommunen. Alicias föräldrar stammar något ursinnigt om “vikten av en ordentlig utbildning” och «att tänka på sin framtid”. Och mormor — som alltid, alltid annars står på Alicias sida — bara suckar trött. Vad är det här? Vad hände med att det mesta i världen brukade bli precis så som Alicia ville att det skulle bli?
Allt jag säger är sant handlar om hösten då Alicia egentligen borde ha gått i ettan på gymnasiet. Om hur hon istället börjar arbeta på ett kafé. Börjar bråka med sin bästa kompis. Flyttar ut från sina oförstående föräldrar, och in till sin mycket mer förstående mormor. Om hur hon träffar Isak — den grekiske guden som har så fina linjer vid munnen att Alicia inte kan sluta stirra på dem. Och om hur det känns när hela hennes värld trillar sönder av sorg.
