Flaskan, skogen, kistan och bron. För Ida och hennes syster Sanna och Filip med sina bröder och Nicklas, den faderslöse med ärret i pannan, kretsar livet kring till synes enkla ting och platser. En handfull ungdomar på landsbygden bränner tiden med whiskey och småprat, och köttets lust och själens eviga ensamhet driver Filip till att ställa sig på bron en dag. Han står där allt som oftast. Och ibland så hoppar han.
På landsbygden är människan herre över hundarna. Hundarna är rotade i denna ursprungsmark, där rötterna i jorden är det som håller människan kvar. Rötterna blir bara starkare och starkare och i vissa fall ger de en kraft att ge sig av, men för de allra flesta skapas band som inte kan kapas.
I romanen Hundarna får tillståndet sitt eget rum och personerna vi möter ställer de eviga frågorna om tidens gång, smärtans punkter och nuets stillastående tystnad. Ola Nilsson ställer i denna första del av en tänkt trilogi, in kikarsiktet på landsbygden och blinkar i skildringen åt Tage Aurell och den regionala realism som växte sig stark i Sverige på fyrtiotalet. Texten drar också mot amerikansk dirty-realism, och om man vill spetsa till det kan man kalla Hundarna «en jämtländsk country-noir».