Biotikan skulle bli räddningen, men ledde i stället till undergången. Sofie färdas genom en värld där allt levande kan vara dödligt – men ändå brinner hennes kropp av längtan efter det farligaste som finns.«En svensk The Thing. Köttig, rasande, drabbande undergångssaga!» – Johannes PinterNågot blålila och svällande, en fuktglänsande slinga, som en bit av någon grotesk sjöorm, växte upp ur sanden bara några decimeter från henne. Hon handlade utan att tänka och använde spaden som yxa igen.I sista ögonblicket insåg hon vad hon höll på att göra och lyckades vräka slaget åt sidan. Spaden landade platt i sanden alldeles bredvid den dallrande tarmen. Hon trodde att hon hade klarat sig, för ett ögonblick trodde hon att hon hade klarat sig, men sedan såg hon vad som vällde ut och kände en pust som av ett utedass. Ett gammalt utedass som har använts av tio extremt bakfulla sommargäster en het midsommardagsmorgon. Hon ryggade bakåt igen, satte foten snett och höll på att tappa balansen. Medan hon kämpade för att få tillbaka den hörde hon hålet i tarmslingan släppa ut mer ruttnande gas, fuktigt bubblande.Hon måste ha inbillat sig men ändå tyckte hon att bubblandet på något sätt försökte forma hennes namn:”Sprrffpoffrpfpfii …”
