En kvinna letar efter sitt barn. Hon går gatorna fram och ropar. Hon letar längs cornichen där dottern brukade arbeta. Hon letar tills hon är vansinnig, galen av sorg. Tills hon glömt sina andra barn. Hur kan man fortsätta att leva efter att ens barn har försvunnit? Vad för slags mamma är man då?
Du är på semester, med ett barn som börjat växa i magen, och ser någon falla från cornichen. Senare ska du tvingas föda ditt döda barn. Du vägrar så länge som möjligt, du tänker att så länge barnet finns kvar inuti dig kan det inte helt tas ifrån dig.
Kvinnan som förlorat sitt barn tänker på sin egen mor. Hon tänker på hur modern kom till utvecklingssamtalet i sjuan i det finaste och dyrbaraste hon äger: en svartvit kaninpäls hon fått i present. Några nior pekar på henne och skrattar. När de senare promenerar de två kilometrarna hem går hon långt i förväg. Hon minns sin mors förluster, förlusten av ett språk, ett land, en identitet. Kan man rangordna trauman?
Singulariteten är ett sorgearbete i tre delar.
