Jag hittar den bara några steg från skogskanten där den stora ängen tar vid. Den perfekta julgranen. Ett mycket vackert träd med den idealiska formen man annars bara ser på tecknade bilder. Tät, välvuxen, med mörkgröna, tjocka barr och ett enda väldefinierat toppskott som pekar rakt upp mot himmelens höjd som ett finger. Som gjort för en guldstjärna. Eller spira. Jag traskar runt granen i den smältande blötsnön och ingenstans finns den där skavanken som alla lagom “fina” granar haft under föregående jular, en ojämnhet som måste vändas mot väggen eller döljas under högar av glitter.
Det är nästan synd att hugga ner den. Jag skulle hellre ha velat ta ett bra foto på den. Om det bara snöat lite mer eller varit någon grad kallare. Pudrad med vitt hade den varit ännu mer — majestätisk. Redan nu i det här slaskvädret är den magnifik. Men släktingarna förväntar sig en riktig gran i huset. Inte en bild på en, hur fin den än är och jag har en yxa i handen, ingen kamera.
Denna novell har cirka 6 000 ord.
