Martin Bircks Ungdom

En sällsynt fågel, lyckan...

Lyckan, ungdomsglädjen, vart tog den vägen? Livet är inrättat för de
gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättat för de

Vad göra vi med vårt liv, vi människor?

Och han sade till sig själv:

--Nej, jag drömmer. Detta är icke livet.

På detta sätt gick det till, att Martin trädde ut i livet utan någon annan
tro än den, att han skulle växa och åldras och dö som ett träd på marken,
liksom hans fäder före honom,

sjunga och orgeln tog upp ingångspsalmen, fick han ögonen fulla
av tårar och sörjde i sitt hjärta över att han icke var som de andra och
icke kunde tro och känna som de

blev tydligt för honom, att problemet om kristendomens
sanning var något, som han redan hade kommit förbi, och att det egentligen
var en helt annan gåta, som nu oroade honom: hur var det möjligt, att de
andra kunde tro på detta, och icke han? Och med "de andra" menade han icke

Och han sade till sig själv:

--Detta är alltså livet.

Därför måste han under alla de långa läroåren
hänga en falsk skylt över sin dörr och låtsas sysselsätta sig med något
som människorna anse aktningsvärt

behöver han inte något namn, det är nämligen med honom som med stjärnan
därborta: han kommer i alla fall inte, om man ropar på honom.