En bokhandlares dagbok

Vanligtvis glufsar hon i sig frukosten medan hon kör till jobbet,

sparkade av sig skorna och lämnade dem vid dörren

Det hade snabbt blivit det mest populära stället i stan, välbesökt och framgångsrikt.

Just som jag kom tillbaka från köket med min tekopp möttes jag av en kund i femton centimeter för korta polyesterbyxor och vindtygsjacka, som nästan slog koppen ur handen på mig och frågade: »Har ni nånsin haft ett dödsfall här inne? Har nån trillat ner från en stege och dött?« Jag svarade: »Inte än, men man kan ju alltid hoppas.«

Jag har gett upp alla försök att resonera med henne: hon nickar hjälpsamt åt mina förslag och uppmaningar, och fortsätter sedan att göra exakt som hon alltid har gjort utan att bry sig det minsta om vad jag sagt.

Under de senaste femton åren

bokhandlare – »en ovårdad, sjuklig, vid första anblicken ointressant figur, som ändå när det behövs kan haspla ur sig vältaligheter om böcker lika väl som någon annan« – är onekligen ett träffande porträtt av en

Till och med 2001 när läget var bra – det år jag själv köpte min butik – värderade den tidigare ägaren lagret på 100 000 böcker till 30 000 pund.