I Sista rester av det vilda, där Erixon återkommer till prosapoesin, avspeglas och åskådliggörs själva den essens som från allra första början varit tydlig i hans skrivande. Här är ett medvetande som inte tvekar inför att befinna sig vid sin mänskligt-existentiellt nakna nollpunkt. Genom en serie lyriskt delikata och stränga texter förs läsaren genom mystiskt illuminerade yttre och inre landskap som inte sällan uppgår i varandra.
Peter Lucas Erixon är född 1962 i Strömsund. Han är en viktig röst i sin generation och författarskapet — präglat av intensiv närvaro och plötsligt inbrytande starka, visionära bilder.
Han debuterade 1983 med en diktsamling, och har steg för steg utvecklat ett självständigt författarskap som alltid — och på de mest skilda sätt — vidrört moraliska, filosofiska och existentiella frågor. Inte minst i romanerna Röster och brus (2000) och Stoft och vind (2007), som båda utspelar sig på Manhattan, där Erixon under tjugo år återkommande tillbringat perioder, blir detta tydligt.
Erixon delar nu sin tid mellan Stockholm och ett par tre olika platser i Jämtland.
