Jag minns Simons ord från studenten.
«Fattar ni varför folk gråter? Vi ses ju ändå på Komvux i augusti.»
Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.
Hösten efter studenten. Kim och Simon börjar på Komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.
Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.
Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.
Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.
