Denna andra bok i Dīgha Nikāya, Samlingen av Buddhas långa diskurser, samlar 17 suttor som i detta fall inte motsvarar Buddhas ord, utan är senare kompositioner som till slut införlivades som en kanonisk samling. Den viktigaste diskursen i denna bok är Mahasatipatthana, den stora diskursen om praktikens grunder. Suttorna DN 18, DN 19, DN 20, DN 21 och DN 23 är falska suttor. De är markerade med en dubbel asterisk (**). De återkommande temana i de falska suttorna med rättfärdigande av kvinnohat, som till exempel förklarar att man måste avstå från kvinnlighet för att återfödas som man: Ett annat återkommande tema är den mytomani i vilken man försöker anpassa Buddha genom att framställa honom som en prins… i en republik. Eller att han hade den stora mannens 32 märken som skulle göra honom till ett cirkusfreak. Och det saknas inte heller en uppräkning av bra och dåliga saker som liknar en lista med budord och som avslutas med ett slags skyddsformel. Liksom de föregående, och på grund av deras längd, är detta inte diskurser som hålls av Buddha. I det här fallet är de långa suttor som utformats för att stödja bhikkhusens missionsarbete bland en publik som är främmande för läran. Bortsett från dessa två suttor utmärker sig DN 24: Om Pāṭikaputta, en rolig berättelse om hån mot en dåre. DN 28: Inspiring Confidence, är en uppräkning av hur väl Buddha förklarar läran och dess överlägsenhet i förhållande till andra. Mahasatipatthana och de två sista suttorna gör i sig själva boken värd att läsa.
