När David Jonstad flyttar från Stockholm med sin familj till en liten gård i Dalarna är det något han drömt om i många år. Det är inte en dröm han är ensam om. Flyttlassen går allt oftare ut ur storstaden mot ett lugnare livstempo, närhet till naturen och hus med egen täppa. Svenska folket längtar till landet.
Men livet på landet är inte bara röda hus med vita knutar och rabarberpaj i syrenbersån. Det är också att mata fåren en decembermorgon i vasst snöblandat regn. Att darrande stå med yxan över sin första tupps hals. Men mest av allt är det en kamp mot den egna hjärnan: Hur ska en människa som levt hela sitt liv med vår kulturs krav på att prestera, att hela tiden vilja ha mer, kunna ställa om?
Vad det är som på riktigt skänker livet mening? I vad som närmast kan beskrivas som en modern motsvarighet till Thoreaus Walden, synar David Jonstad vårt moderna samhälle i sömmarna med blicken från en missbrukare med självinsikt. Samtidigt gör han, mellan dagislämning och fårens lamning, ett ödmjukt och ärligt försök att ringa in vad det är som på riktigt skänker livet mening.
