Ben Uruk låg på knä i regnet och såg sina kamrater ligga livlösa på marken framför sig. De var alla döda. Han var inte säker på att han själv skulle överleva de blödande såren han bar. Han slöt sina ögon och mindes det som varit. Hur hans förfäder format hans öde, så som han var menad att forma sin sons öde.
Deras samfund hade fötts ur Meroccs slav-längor. I de svarta grottorna där inget hopp levde, där ingen nåd fanns. De som lyckades fly svor på att främja sin gemensamma sak. För att hedra de som lidit och de som offrat sina liv. Utan insyn från utomstående. Ingen skulle någonsin få vetskap om Gillet…
