Efter en kort stund skjuts dörrarna till rummet försiktigt åt sidan, och läkare Karin står åter i öppningen. Nu får jag veta. Skönt. Nästan lite spännande. Men ser hon inte bekymrad ut? Även om det är mörkt i rummet tycker jag mig se en oro hos henne, och det skrämmer mig.
”Får jag tända?” frågar hon liksom trevande. ”Jag skulle nämligen behöva stänga dörrarna om oss.”
”Gör så”, svarar jag, och direkt förstår jag att det hon har att säga är något jag inte vill höra. Hela hennes kroppsspråk talar för att det är så när hon långsamt rör sig och ser ut att tänka på hur hon ska framföra nyheten. Vad kan det vara? Tusen tankar bombarderar mig. Säg nu, säg nu, säg nu! Allt snurrar. Jag får en skymt av en gravallvarlig min, och den klär henne inte. Den oroar mig. Jag ser hur hon drar fram en pall och sätter sig intill sängkanten.
”Det såg inte så bra ut på röntgen”, säger hon med en lätt suck och medlidande i blicken. Ett medlidande som jag upplever som obehagligt eftersom jag förstår att något hemskt ligger till grund för det.
”Nähä?” säger jag med en röst som inte riktigt bär. Säg nu, säg nu, säg nu!
”Man såg en förändring.”
