Redan som medicine kandidat sökte Claes Lauritzen upp den omtalade docenten Bengt Johanson som var chef på den Plastikkirurgiska Kliniken. Målet var hans tillstånd att fritt få komma och gå på operationsavdelningen för att se och lära. För att övertyga den store mannen fick han beskåda ett modellskepp som kandidaten hade byggt för att dokumentera sin fingerfärdighet.
Känslan för sitt utseende är en stark kraft hos de flesta och kan vara till glädje för de vackra, men till en plåga för den som haft oturen att födas och tvingas leva med ett utseendehandikapp. Utseendet kan upplevas som ett fängelse.
Med modellskeppet anträdde Claes en lång resa där pianisten slets mellan musiken och kirurgin och där med smärta musiken till slut fick stå tillbaka.
Genom hårt arbete, genialiska och okonventionella operationsmetoder nådde så småningom Claes världsrykte som plastikkirurg och professor i kraniofacial kirurgi. Drivkraften var medkänsla för de små patienterna. Metoderna som uppfanns för skonsam kirurgi på spädbarn används i dag över hela jorden.
Claes Lauritzens bok handlar om glädje och sorg, utveckling, ödmjukhet och målmedveten envishet. Men den handlar också om sårad stolthet, missunnsamhet och avundsjuka bland kollegor både i Sverige och utomlands.
Läs boken och förundras över plastikkirurgens fantastiska livsresa som människa, musiker och som nyfiken yrkesman.
