En mors berättelse om sitt barns självmord och tiden som följde, om sorg, hälsoproblem och budskap från andra sidan, men också om att gå vidare med livet och att uppfylla drömmar.
«På måndagen var det dags att besöka begravningsbyrån. Precis när vi hade satt oss till rätta i rummet slocknade lamporna där också en kort stund, precis som när vi var och pratade med kuratorn. Kanske var det ett tecken …
Besöket där var det värsta steget hittills. Tänk att välja kista till sitt barn! Det kändes helt surrealistiskt. Jag var darrig och hade svårt att låta bli att gråta. Vi satt där i tre timmar och skulle besluta hur annonsen skulle se ut, vilka tidningar den skulle publiceras i, vilken kista vi skulle ha, kremering eller jordbegravning, då vi valde kremering skulle vi även välja urna, vilka blommor som skulle ligga på kistan, var han skulle få sin sista viloplats, var, när och hur begravningen skulle gå till mm. Det sista lyckades vi inte med då de aktuella kyrkorna bara tar ca 140 besökande och vi trodde det skulle komma många fler. Begravningsbyrån lovade kolla upp alternativ och det skulle även vi göra, så skulle vi höras senare i veckan.»
