Den första boken i Dīgha Nikāya, Samlingen av Buddhas långa diskurser, samlar 17 suttor som inte passar in i det typiska formatet för diskurser, utan är grupperingar som skapats århundraden senare och som lyckas klassificeras som en annan kanonisk samling. Medan suttorna i de kanoniska samlingarna: Saṁyutta, Majjhima och Anguttara Nikayas, syftar till att förklara Buddhas ord, doktrin och undervisning samt att tillhandahålla vissa kringdata, är denna bok däremot en heterogen sammanställning av hädelser mot de olika trosuppfattningar som kolliderade med den begynnande buddhismen. Diatribe, eller debatt, är namnet på en kort etisk diskurs, särskilt av den typ som skrevs av de cyniska och stoiska filosoferna. Dessa populära moraliska läsningar hade ofta en polemisk ton riktad mot enskilda individer eller sociala grupper. I det här fallet lämnar de inget samhälle, ingen tro, ingen tro eller religion från den tiden oattackerad. Den här boken verkar vara komponerad för att ges till buddhistiska missionärer för att användas som en handbok för debatt mot andra religioner i syfte att vinna anhängare. Detta är tonen i de flesta av de tretton första diskurserna. Varken mytomani eller millageri, som den indiska allmänheten alltid varit så förtjust i, föraktas. Om vi studerar deras struktur ser vi genast att de är helt främmande för de kanoniska och deras innehåll består i allmänhet av ett förtal mot en religiös grupp, följt av en rad kortpasta av kanoniska suttor som valts ut utan större kriterium…
