Någon sa att han bara hade somnat i sin säng, fridfullt, utan att vakna mer. Själv minns hon inte. Tiden passerar men den går nästan inte framåt. Allt har stannat i minnet som blivit förvrängt någonstans längs vägen. Men någon vill få henne att minnas. Någonting pockar på hennes uppmärksamhet. Någon som kanske vet mer om vad som egentligen hände den där natten då hennes lillebror slutade att finnas.
Wilja är 34 år men har fastnat i tiden, fastnat i sig själv, i den hon var och den hon kanske aldrig fick lov att bli. Hon går runt i en grå värld och försöker överleva utan att egentligen förstå varför. På vårdhemmet Tåren sitter hennes mor i rullstol, hon har kanske svaren inom sig men har inte pratat med någon sedan 1991, sommaren då Wilja skulle fylla elva år. Wiljas pappa är försvunnen men ändå skickar han födelsedagskort varje år, alltid lika punktlig och med sina snirkliga, välskrivna, bokstäver som ser ut att ha tagit timmar att plita ner. Men någonting har förändrats. Kanske är det dags nu, kanske är det dags för Wilja att äntligen börja leva? Men hur lever man när man egentligen borde ha varit död?
