En makalöst välskriven bok om att hitta sig själv — och att våga stå för det. Sofia Nordin tar sig långt under huden på sina gestalter och skildrar dem så trovärdigt att det gör ont.
Egentligen började det med ett tomrum, tomrummet efter min bästa vän Adina. Hon hade nyss flyttat och bytt skola. Det blev som ett hål i luften där hon borde ha varit. Men så kom Jesper till klassen, och även om det fortfarande kryper en sorts kyla över mig när jag tänker på Adina, så tror jag inte att jag skulle ha hittat Jesper om Adina hade bott kvar. Jag menar verkligen hittat — jag kunde ju inte ha missat att han gick i min klass förstås, men om Adina fortfarande hade varit min bästa vän kunde Jesper nog lika gärna ha fortsatt att vara ingen särskild.
Tilda är plågsamt självmedveten och bor i en familj där alla tiger bakom stängda dörrar. Så blir hon vän med Jesper, glad och utlevande och passionerat förtjust i lajv. Tilda har avfärdat lajvare som emokids som leker sagor i skogen, men genom Jesper inser hon att lajv kan vara precis vad som helst — en familjemiddag, en fest, en medeltida strid.
