Den underjordiska solen

Det sjunger i mitt huvud. Melodin har ännu inte lämnat mig. Fortfarande har jag kvar känslan av att vara där, minnet dröjer sig kvar i mitt skelett. Jag har börjat sörja, men är bedövad. Förstår ännu inte vad jag förlorat.

Skogen är Melas värld. Där finns de tysta tallarna och den mjuka mossan, fåglarna och alla myllrande småkryp, där finns berget som en gång slukade henne, sedan lät henne gå. Ett barn som försvann men kom tillbaka.

Som vuxen tvingas Mela tillbaka till det barndomsland­skap som aldrig slutat kalla på henne. Kvar bor hennes enstöriga mamma Katja och den lugna Tatu. Personer som alltid funnits på samma plats men ändå vet så lite om värl­darna inom henne. Ur de gamla rummen stiger en berät­telse fram om mörker och längtan. Om ett ensamt barn som oväntat får en bror hon avskyr, men långsamt tvinnas samman med.

Efter framgången med novellsamlingen Nordisk fauna är Andrea Lundgren tillbaka med en roman om att vilja gräva djupt i smuts och lera, om underjordens kaos och skönheten i det lysande mörkret.