”Var dig själv bara, Q”, sa Julia.
Hennes mörka hår var uppsatt i en vågig tofs. På sätt och vis kändes det värre att hon alltid var så snäll mot honom.
”Vad är det för skillnad på det och det jag sa?”
Quentin gjorde det magiska tricket igen. Det var ett väldigt litet trick, ett simpelt enhandsknep med en femcentare. Han gjorde det i rockfickan där ingen kunde se det. Han gjorde det en gång till och sedan gjorde han det baklänges.
”Jag har en gissning när det gäller hans lösenord”, sa James. ”Lösenord.”
Det var smått otroligt hur länge det här hade pågått, tänkte Quentin. De var bara sjutton, men det kändes som om han hade känt James och Julia i all evighet. Skolväsendet i Brooklyn skilde ut de begåvade eleverna och föste ihop dem, separerade sedan de löjligt skärpta från dem som bara var begåvade och föste ihop dem, vilket hade resulterat i att de
so cracking his password and e-mail Princeton.”
”Be yourself only, Q”, said Julia.
Her dark hair was pinned up in a wavy tuft. In a way, it felt worse that she was always so kind to him.
”What is the difference between that and what I said?”
Quentin did the magic trick again. It was a very small trick, a simple enhandsknep with a femcentare. He did it in rockfickan where no one could see it. He did it once, and then he did it backwards.
”I have a guess when it comes to his passwords,” said James. ”Password.”
It was somewhat incredible how long this had been going on, thought Quentin. They were only seventeen, but it felt as if he'd known James and Julia forever and ever. The school system in Brooklyn, separating out the gifted students and pushed them together, separated then the ridiculously strengthened from those that were just talented and pushed them together, which had resulted in the
