När de kom till Siam i början av 1943 var det annorlunda. För det första var himlen klar och vid. En välbekant himmel, tyckte han i alla fall. Det var den torra årstiden, träden var kala, djungeln öppen, marken dammig. För det andra fanns det mat. Inte mycket, inte tillräckligt, men svälten hade ännu inte fått fäste och än levde inte hungern i människors magar och hjärnor som ett slags ursinne. Inte heller hade deras arbete åt japanerna blivit det vanvett som skulle krossa dem som flugor. Det var tungt, men än så länge var det inte vansinnigt.
När Dorrigo Evans tittade ner såg han en rak linje av markörpinnar som hade slagits i marken av den kejserliga japanska arméns ingenjörer för att markera sträckningen av en järnväg från den plats där han stod i täten av en samling tysta krigsfångar. Av de japanska ingenjörerna fick de veta att pinnarna fortsatte längs en fyrahundrafemton kilometer lång linje från Bangkok hela vägen till Burma.
De drog upp sträckningen för en väldig järnväg som än så länge bara bestod av ofullständiga planer, mänskligt att döma omöjliga order och storslagna paroller från det japanska högkvarteret. Det var en ryktbar järnväg, född ur desperation och fanatism, som bestod lika mycket av myt och overklighet som sedermera av trä och järn och de tusen sinom tusen liv som skulle offras för att bygga den. Men vilken verklighet har någonsin skapats av realister?
De tilldelades slöa yxor och ruttna hamprep tillsammans med sin första uppgift – att hugga och röja en kilometerlång sträcka av väldiga teakträd som växte längs den planerade järnvägen.
Ni ungdomar gör aldrig rätt för er, brukade min pappa säga, sade Jimmy Bigelow medan han kände med fingret på yxans slöa, hackiga egg. Jag önskar att den jäveln var här nu.