Måndagar med Kerstin

Det här är en sann historia från den tid, då min fars syskon auktionerades ut och min uppväxt i svår fattigdom under 1950-talet
Vi människor önskar ibland att vi skulle få veta vad som händer i framtiden. Det var en välsignelse att flickan den lilla inte hade en aning om vad som väntade henne. Om ett år är hennes barndom borta. Detta var hennes sista år som trygg, orädd unge. Om ett år har hon ingen pappa längre. Otrygghet, sorg, skräck, övergivenhet och hunger blir hennes vardag.
Min mor Sara Ranta-Rönnlund, född i fjällvärlden.Utan skolgång debuterade hon 1971, vid fyllda 68 med succéberättelsen «Nådevalpar.»
Mor hade en själslig styrka, alldeles ofattbar. När pappa dog måste hon ensam klara oss. Sex barn från ett tidigare äktenskap och så jag.Ingen utbildning, dessutom samekvinna.En kultur föraktad av många i det samhälle jag växte upp i.
Umbäranden var skylten på vår ytterdörr.
Med pappas död kom skräcken hem till oss: Saras förste make, en man utan gränser men alltid med nyslipad kniv. Han misshandlade henne svårt under hela deras äktenskap.När pappa dog fanns ingen som hindrade honom att fortsätta.Jag levde i ständig skräck att han skulle döda mamma.Otrygghet, rädsla och hunger var mina ständiga följeslagare.Jag skriver om min uppväxt i fattigdom: Fula skor från fattigvården.Slitna kläder.Längtan efter mat.Hoppet att uppleva mättnad.
Inte ha råd att följa med på utflykter i skolan.Fantisera i uppsatserna om sommarlov och jul, som inte fanns.
En fattig lappunge ska mobbas, frysas ut. ”Vi ska ge henne, så att hon tiger."
Jag teg, men jag glömde aldrig.
Jag sprang fort på livets väg. Tittade bara framåt, aldrig bakåt. En dag föll jag, många decennier senare.Jag mötte Kerstin, psykolog, psykoterapeut.Hon hjälpte mig att öppna tunga dörrar — in till hunger,mörker, skräck, sorg och en nästan bortglömd liten flicka.