Den här boken handlar om kamp; mellan liv och död, mellan viljor och motstridiga inre drivkrafter. Den handlar om den svåra balansen mellan maktutövande inom vården kontra självbestämmande och integritet. Den handlar om psykiatrisk tvångsvård från insidan. Och om människans skäl att begrava skamliga delar av sig själv, hur dåtid påverkar nutid och vad som kan hända om man fortsätter gömma undan.
Tvångsvård under lång tid är ett utdraget trauma oavsett anledning och goda intentioner. Jag överlevde och det var målsättningen. Men i känslominnet, i alla kroppens celler, sitter det dolda traumat kvar. Jag överlevde tack vare eller trots sjukvården, och har levt med dolda trauman från tvångsvård i över två decennier. En del av dessa trauman hade kanske kunnat undvikas om det funnits större kunskap hos vårdgivarna om vårdrelationens och den mellanmänskliga kontaktens betydelse.
Den här boken handlar om mig. Jag har skrivit den för att jag måste. Om jag med mina ord kan väcka tankar och bidra till reflektioner är det skäl nog. Det är i skrivande stund tjugofyra år sedan jag klev ut från de låsta avdelningarna för sista gången. Under de åren har jag hunnit få lång yrkeserfarenhet som behandlare inom psykosocialt arbete. Två helt olika roller. Två positioner som i den praktiska verkligheten ofta kolliderar med varandra. Men behöver det vara så, eller kan de användas tillsammans så att summan blir större än två?
Mitt bidrag är att ge en själ och en mänsklig gestalt åt den motsägelsefulla och destruktiva patienten, den där besvärliga arbetsuppgiften som de flesta yrkesverksamma inom vården möter emellanåt. Syftet med boken är förståelse. Min egen och läsarens.
