Krönikesamling.
”Om det finns något som kan kallas humoristiskt allvar, något slags gladallvar, så finns det i hans rader.”
”Pelle Lindblom kan med några korta meningar fylla mitt sinne med stor smärta. Eller kärlekens märkliga krafter, allt det kan och vågar han skriva personligt om. Respekt.”
”När hans öga granskar läkarnas felbehandlingar eller överutskrivning av lyckopiller blir det riktigt intressant.”
”Lindblom riktar inte bara sin tämligen vassa humor mot olika företeelser i samhället, utan även mot sig själv.”
Varannan tisdag plingar det till i mailkorgen. Pelle Lindblom har skickat sin krönika. Jag läser, skrattar högt i redaktionens öppna landskap, eller ler roat för mig själv, lyfter luren för att ringa och resonera om krönikan.— Är du orolig? frågar Pelle.
Det är sånt man inte vill erkänna. Men, jo. Jag ser ju på lång väg att han kommer att skita i många av samhällets blå skåp — feminismens, den heliga vetenskapens, rättsväsendets, filosofins eller nåt annat skåp som bara står där av gammal vana.
Men samtalen med Pelle slutar alltid med att jag läser en gång till och publicerar.
Patrik Boström
kulturredaktör, NSD
