När vi en stund senare sitter i bilen på väg hem igen ligger det en obekväm tystnad i luften. Det är som att Jonas inte vet vad han ska säga till mig och jag har ingen ork att ens försöka föra ett samtal. Smärtan hugger och river inuti min kropp, jag har inte några tårar kvar att gråta. Det är som om jag blivit nedslungad så hårt i marken att luften gått ur mig totalt. Jag var medveten om att försöket skulle kunna misslyckas, men inte att det skulle kunna avbrytas. Det blir ingen insättning av ägg nästa vecka. Alla mediciner och hormoner jag genomgått över sommaren har varit förgäves. Nu ska jag börja om med Provera tabletter igen och sedan nässprayen. Inget mer besök på IVF kliniken förrän i slutet av augusti, där de med ännu ett blodprov ska kontrollera om äggstockarna är i vilofas.
Jag tänker tanken inombords, hur sjutton kan de be mig höja dosen med hormoner när jag förmodligen redan tog för mycket. Jag orkar inte fråga. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något så här drastiskt skulle kunna hända. Känslorna väller upp inom mig — jag orkar inte mer, jag vill inte mer! Det känns som att det aldrig kommer någon ljuspunkt under denna resa. Vi ska tydligen inte bli föräldrar.
Den efterlängtade, kampen mot ofrivillig barnlöshet är en självbiografi som inte utelämnar något. Författaren sätter ord på hur det känns att genomgå något livsavgörande. Känslan av att inte kunna styra över det man vill och drömmer om allra mest. Hur det är att längta, kämpa och ta sig igenom vardagen när det känns som att känslorna hugger kroppen mitt itu.
