Teodor Stig-Matz har arbetat som journalist och copywriter och upptäckt att han inte passar till någotdera. Istället började han skriva sin debutroman Tavlor på en utställning, en svart komedi skriven i jag-form. Ett familjedrama om hur man måste lyfta sig själv i håret när hela ens familj har spårat ur.
Boken är en stram, rapp, välformulerad frontalattack. Vi kastas rätt in i huvudpersonens affekterade drabbning med sin nutidssvenska vardag. Allt kommenteras med tvingande skärpa och sylvass koll i en berättelse som är omöjlig att lägga ifrån sig.
Huvudpersonen blir av dramatiska skäl, som inte ska avslöjas i förväg, tvungen att rusa iväg från jobbet i Stockholm för att ta tåget till sin gamla hemstad Lund («den skithålan!») där familjedramat har sitt epicentrum.
När man efter ofrånkomlig högtempoläsning slår igen boken har man hela berättelsen kvar inom sig. Inhamrad, vakuumpressad, som gjuten med snabbstelnande betong.
Dessutom är den jävligt rolig.
Tavlor på en utställning är en debut som kommer att låta tala om siig.
