När jag nådde avsatsen kände jag hur mina knän mjuknade. Adrenalinet pumpade genom kroppen. Jag kröp upp på plattformen och satte mig med ryggen mot väggen en stund. Blundade och tog några djupa andetag, sedan reste jag mig sakta och öppnade ögonen. Det här var vansinne. Och precis därför måste jag göra det.
Kom igen, väste jag och vågade mig längre ut mot kanten.
Kom ner! ekade en upprörd röst nerifrån.
Badvakten vevade med armarna tio meter nedanför.
Bara fortsätt över kanten, beordrade jag mig själv.
Magen bytte plats med huvudet och jag föll ljudlöst mot vattnet. Jag bröt genom ytan med raka ben och omslöts av det vackra blå. Ingenting kunde såra mig längre.
Nilo och Nasim har varit ett par i fem år. En dag är det inte så längre. Det finns plötsligt ett före och ett efter. Lägenheten i Hornstull har utsikt över den gamla fabriken. Regnet piskar mot rutan. Katterna trampar på hans mage som om ingenting har hänt. Under sista veckan i november satsar Nilo allt för att rädda sitt förhållande. Sorgen skär som knivar genom kroppen samtidigt som ilskan över att ha blivit lämnad gör att han fortsätter framåt. För det finns nåt där framme. Även om det är suddigt och utom räckhåll. I alla fall just nu.
Sjöhästar är en relationsroman om att göra slut, om att våga släppa taget för att kunna älska sig själv igen.
