Antarktis

De tre står i en triangel. De ser, åtminstone på håll, ut att veta vad de gör. Isdubbarna lyser röda kring den längstes hals. Den kortare står med handen på en gammal militärspark. Den allra kortaste och yngsta, med flammande hår under en blå mössa, hon håller en skidstav med vilken hon prövar sig fram. Jonathan, David och Gertrude, i den ordningen.

En morgon anländer ett kuvert med besked om att Gertrude beviljats forskningsanslag för en resa till Antarktis. Hon är själv förvånad, hade väntat sig avslag. Kort därefter läser hon Robert Scotts omtalade dagböcker från den expedition som slutade i katastrof då han nådde Sydpolen kort efter Amundsen och sedan omkom under hemfärden.

Dagböckerna tar snabbt en allt större plats i Gertrudes liv. Hon fascineras av sydpolsforskarens tid, den fullständiga offermentali­teten och att vara fångad av sitt eget öde. Samtidigt närmar sig hennes egen expedition med en stigande känsla av förväntan och oro. Hon ser fram emot att träffa Jonathan, som ska medverka vid expeditionen, och bestämmer sig för att aldrig mista honom igen. Men där finns också minnet av hans bror David, av kärleken, avundsjukan och inte minst katastrofen den gången de stod i en triangel redo att korsa den frusna fjorden.

Så en dag lämnar Gertrude sin sista anhalt Kapstaden och beger sig tillsammans med expeditionen mot Antarktis.

Josefin Holmströms debutroman handlar om att utmana sig själv till sitt yttersta på den kargaste platsen av dem alla. Att vandra över isen i de berömdas fotspår, varav vissa aldrig återvände hem. Det är en psykologisk roman om minnen, både de som ännu verkar i den egna kroppen och de som upplevdes av dem vars fotspår man vandrar i.