Gunvor Hofmos diktning berättar om ensamhet, men också om en stark inre värme, om längtan efter ett sammanhang, efter närhet till andra människor. Där finns återgivande av mystiska och religiösa upplevelser, där finns gåtfulla visioner, ibland vackra och lockande, andra gånger skrämmande, närgångna och hotfulla. Gunvor Hofmo räknas allmänt som en av de viktigaste representanterna för nittonhundratalets nordiska poesi. Alltid sin egen, men hela tiden öppen för nya läsarter och tolkningar. Det är knappast förvånande att hennes lyrik har haft stort inflytande på efterkommande poeter, i hemlandet Norge förstås, men också i Sverige. Jag glömmer ingen också smärtan stryker längs en bruten kvist jag glömmer ingen om jag kysser dig. Jag glömmer ingen är en efterlängtad volym av hennes dikter, i urval och i tolkning av poeterna Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Dikterna presenteras även i ett nyskrivet efterord av poeten Elise Ingvarsson. «Den kanske märkligaste kvinnliga poeten i Norden sedan Edith Södergran.» Kristianstadsbladet
