Nu satt jag på kanten av Robins säng och viskade nån sorts avsked. Det enda avsked jag skulle ta. Och det var min lillebror jag skulle ta farväl av.
— Tro dom inte, Robin. För det är inte sant det som säger. Jag ska berätta för dej. Du ska bli den ende som får veta. Jag ska avslöja hela Planen för dej. Så du vet att du inte behöver gråta.
… och så står ni där i morgon bitti och ska sjunga för mej, ja må han le… Va? Och så upptäcker ni att jag är borta. Och sen hittar ni nån mina kläder på stranden, och då tror ni att jag har drunknat, att jag har gått i havet med flit, eller gett mej ut på en simtur mitt i natten, eller att nån… Och så letar alla efter mej. Och letar och letar. Men jag blir aldrig hittad.
Nu satt jag nästan och grät.
Så här kunde jag inte fortsätta.
— Hej då, tjockis, sa jag och gick ut ur Robins rum.
«En författare som har mycket att säga och en penna som flyger mot stjärnorna», skrev Margareta Strömstedt i Expressen då boken först kom ut 1993.
