Den 7:e är vi ute igen i en N.V. storm. Det var bara stormar den hösten. Stormar hörde till jobbet och dem fäste man ingen särskilt vikt vid, utan såg till att allt var surrat och fungerade.
Vi som ännu seglade på allvar, handlar om livet till sjöss under de första decennierna av 1900-talet, berättat at av en av Branteviks söner. De startade sin sjömansbana direkt efter konfirmationen vid 14 års ålder. Manskapet på segelskutorna och så småningom motordrivna skutor slet i stormar med livet som insats och gladde sig åt söndagens sockerkaka. De reste till många länder, men såg mest en bit av hamnen och de närliggande korta nöjena. Sammanhållning och disciplin var viktigt då arbetet var hårt och farligt medan de fraktade nödvändigheter under industrialismens tillväxt. Längtan ut på sjön fanns sedan kvar i blodet för resten av livet.
