Poetens Pagod

Robab Moheb debuterar med en diktsamling på svenska. Hon är dock en etablerad poet med tio diktsamlingar i bagaget. Moheb skriver helst på sitt modersmål; farsi. Men nu efter drygt 20 år vistelse i Sverige eller så som hon själv uttrycker: «efter drygt 20 år vistelse i svenska språket är tiden mogen att komma ut med en diktsamling på svenska».

I sin elfte diktsamling – betitlad Poetens Pagod reflekterar författaren kring svenska språket på ett säreget sätt. Dikterna riktar sig till ett hon eller en poet som säkerligen är författaren själv. Moheb har ett genomgående tema; “ord”. Samtliga dikter inleds med "ord som”. Boken är med andra ord en hyllning till svenska språket, men poeten är mycket väl medveten om att skriva på ett språk man lärt sig på äldre dagar är det inte helt riskfritt; Ord som en hängbro/för självmordsbombaren/Hon har gedigen flygförmåga/Hon är utan like. Men hon visar att hon vågar ge sig ut på ett språkligt äventyr.

Boken inleds och avslutat med två citat ur Nalle Puh; «Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre» och " Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en". Här kan man fråga sig vilket snöre har gått av och vilket snöre har kompenserat det gamla. Moheb lämnade sitt födelseland som vuxen. Hon började lära sig ett helt nytt språk vid fyrtio årsåldern. Moheb säger i en intervju: «jag har lämnat ett land men funnit ett nytt språk som en gåva, vilket har gett mig ett vidare perspektiv på mitt skrivande.»

Moheb är en verksam lärare/specialpedagog. Kanske därför hämtar hon sin litterära näring från de mest betydelsefulla personerna inom pedagogiken; Ellen Key, Jean Piaget, John Deway, Lev Vygotskij, Maria Montessori m.fl. Dessa forskare och tänkare hyllas sida vid sida med de mest kända persiska poeter; Khayyam, Rumi, Araqim, Hafiz (gamla persiska poeter) och Nima Yushij och Forough Farrokhzad (samtida poeter).

Tänkande och språk hör ihop hos Moheb. Det är kanske därför hon hänvisar sin poesi till dessa ovannämnda personer. Författaren försöker integrera innehåll och form så som hon behandlar tänkares tankar och sitt nya språk.

Moheb är igen politisk poet av det lättgenomskåliga slaget och visar att hon är mest förtrogen för ordens estetiska form och innehåll. Men det finns inslag där hon försöker ge en pik till politiker och dagens skola; «I kontrast till poesi är undervisning aldrig objektiv/utan alltid en politisk handling…"

Kort sagt är språkdräkten färgstark och alldeles egen. Man kan lätt bli förtjust i vissa rader däribland: «Tack svenska språket. Du är en epistel», «i brädden skrivet tecken», «Har tystnaden mellan raderna nått toppkurs?», «Dikotomi på sin höjd» m.fl.

Till sist kan tilläggas att Moheb några månader efter novellen "Än så länge utan titel" (2014) har kommit tillbaka med spänstiga steg inom poesi och svenska språket för att visa att hon behärskar sitt nya språk, är språksäker och har mycket att framföra.