Frida är många saker. Småbarnsmamma, framgångsrik i sitt yrke. Nyskild. Stark det är vad alla säger till henne, att hon är så stark, så det måste väl stämma? Väl?

Men Frida har ett mörker inom sig som inget kan skingra. Utom kickarna hon får från kärleksdrogen. Olika män, olika intensitet men samma knark. I hela hennes liv har det varit så. Från tonårens förälskelser i skolans coolaste hårdrockskille, som fick henne att känna sig som en Vilde fast hon nog ville vara en Noora, till den senaste förälskelsen/besattheten, en betydligt yngre man som kanske, kanske är vad hon behövt hela tiden. Fast inte nu. Shit, inte NU. Nu är det relationsavvänjning som gäller. Hon måste. Avskild från alla hon älskar, med telefonens förrädiska pingar, likes och lockrop som en Pandoras ask bredvid henne, befinner hon sig på ett hotellrum i Los Angeles. Hon har flytt från sina barn, sitt liv därhemma. Allt för att försöka ta reda på vem hon är utan kärleksdrogen. Hur kunde det bli såhär? Samtidigt som Frida ser tillbaka på nyckelpersoner i sitt liv, händelser som format henne, möter hon nya människor under Kaliforniens obönhörliga sol. Hon faller dit, gång på gång. Trillar ner i kaninhålet. Det totala jävla mörkret. Vodka i handväskan, vodka i badkaret. Piller, det är så lätt att fixa här när alla har ett eget hemmaapotek större än vilket Apoteket Hjärtat som helst. En skjuts uppåt, bort. Hon facetimar med sin dotter som frågar när hon kommer hem igen. Gråter och konstaterar att hon nog är mer människa än robot trots allt. Tänker på 1700-talskvinnorna som dog i barnsäng. Är vi verkligen genetiskt programmerade för … och så levde de lyckliga i alla sina dagar?

Och så den digitala pressen på nya förhållanden. Är en like lika med ett like, eller lika med ett ligg? Hur ska man våga älska igen? Och, ännu svårare, går det att låta bli kärlek? Fridas försök till avvänjning blir ett fritt fall ner i desperation, i sunkiga toaligg i luftkonditionerade shoppingmalls. Självhatet efteråt. Är hon ett hopplöst fall? Är kärleksdrogen för stark? För god att avstå?

Jag reser mig upp, skakar bort sanden från klänningen. Går någonstans. Inte hem. Inte än. Jag måste förtjäna det först.

Alla mina liv är en roman om kärlekens villkor, kraft och snaror. Om att bygga upp sig själv igen, och sen gå sönder på nytt. Det är en berättelse som alla som någonsin varit kära, eller kämpat med sin självbild i relationer med andra, kan känna igen sig i.

Anitha Schulman

Böcker