Utan Folke hade jag tveklöst dött, han släppte aldrig båren. På akuten på natten säger de till honom att: »Du måste stanna här, vi ska undersöka din pappa. Vi är strax tillbaka.«
Folke säger inget. När de drar iväg båren hänger han kvar. Han säger fortfarande ingenting.
Han håller min hand. Bestämt. Uppmanande. »Pappa, du kan inte dö nu. Vi är i Tyskland. Hur ska jag komma hem?«
Jag är olyckligt här är en berättelse om att överleva, även när man inte orkar eller vill. Om att kämpa, med allt och alla, men kanske framför allt med sig själv. Om att älska sprit och spel. Och sina barn. Men aldrig sig själv. Om att aldrig förlåta sig själv. Om att sluta skylla ifrån sig, och om att sluta tänka så jävla mycket.
*
Johan Croneman är frilansjournalist, film- och tv-kritiker på Dagens Nyheter.
